Kollar runt litet på aftonbladets "viktklubb". De har oändliga mängder av solskenshistorier om hur deras medlemmar har gått ner i vikt, massor av kilon, hur lätt som helst. Och nu när de är smala, så är allt så bra, livet leker. Hej och hå.
En aningen förenklad syn på hur smal = lycklig, naturligtvis och det är väl bara att vänta. Men det är framförallt ett par av berättelserna som stör mig. Nådde idealvikten - och litet till är den ena. Visserligen säger hon själv: " -Märkte att jag nästan blev irriterad om vågen någon dag stod något hekto över 65 och förstod att det var läge att bromsa." Men jag tycker ändå att bildtexten talar för sig själv. Det är uppenbarligen positivt att väga mindre än sin idealvikt(?!). I "Åsa ville tappa 12 kilo - Det blev 17!" framhålls att det handlar om en livvsstil inte om bantande. Samtidigt är det uppenbart att ju smalare en blir, desto mer lyckad är en.
Detta i kombination med att viktklubb framställs som det sunda altenativet, gör mig illamående. På huvudsidan framhålls att personer med ett BMI lägre än 20 minsann inte får gå med, inte heller någon med en målvikt därunder. Men när jag knappat in mina mått för att ta reda på mitt BMI och får reda på att det är 23,4 ("normalvärde" sägs vara 20-25) så antyds ändå att jag antagligen skulle må bättre om jag gick ned litet i vikt. Detta trots att jag alltså är "normalviktig" och inte skulle bli friskare av att gå ned i vikt.
Att det här ska föreställa det sunda, balanserade alternativet skrämmer mig mer än vilken pro-anasida som helst.
En aningen förenklad syn på hur smal = lycklig, naturligtvis och det är väl bara att vänta. Men det är framförallt ett par av berättelserna som stör mig. Nådde idealvikten - och litet till är den ena. Visserligen säger hon själv: " -Märkte att jag nästan blev irriterad om vågen någon dag stod något hekto över 65 och förstod att det var läge att bromsa." Men jag tycker ändå att bildtexten talar för sig själv. Det är uppenbarligen positivt att väga mindre än sin idealvikt(?!). I "Åsa ville tappa 12 kilo - Det blev 17!" framhålls att det handlar om en livvsstil inte om bantande. Samtidigt är det uppenbart att ju smalare en blir, desto mer lyckad är en.
Detta i kombination med att viktklubb framställs som det sunda altenativet, gör mig illamående. På huvudsidan framhålls att personer med ett BMI lägre än 20 minsann inte får gå med, inte heller någon med en målvikt därunder. Men när jag knappat in mina mått för att ta reda på mitt BMI och får reda på att det är 23,4 ("normalvärde" sägs vara 20-25) så antyds ändå att jag antagligen skulle må bättre om jag gick ned litet i vikt. Detta trots att jag alltså är "normalviktig" och inte skulle bli friskare av att gå ned i vikt.
Att det här ska föreställa det sunda, balanserade alternativet skrämmer mig mer än vilken pro-anasida som helst.
