En sak jag har tänkt på:
Hur en föreställer sig något, innan en har någon möjlighet att veta hur det kommer att vara, och hur det sedan blir skiljer sig ju av naturliga skäl från varandra.
Låt mig illustrera: Innan jag kom hit, till San Francisco, (för den som missat att det är där jag är) så tänkte jag väldigt mycket på hur det skulle vara här. Jag föreställde mig hur mitt hem skulle se ut och hur jag skulle gå mellan mitt och familjens hus, och även hur deras hus skulle se ut. Att de idéerna inte liknar verkligheten särskilt mycket är ju inte så konstigt. Den bild jag hade innan var ju bara någon slags hopkok av hus jag sett, min tanke om hur det ser ut i Californien etc.
Men det som slår mig nu, när jag tänker på det, är att de två bilderna nu inte flyter ihop, utan den andra, fantiserade, versionen lever liksom kvar i mitt huvud, som en parallell till det som är. Som att jag fortfarande ibland tänker den bilden, fast jag nu vet hur det egentligen ser ut. Så brukar det ofta bli för mig när något jag fantiserat om/ tänkt mig innan det hänt inträffar. Som att idén, föreställningen fått ett eget liv.
Hur är det för er?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar